Pain is temporary

“It may last for a minute, or an hour, or a day, or even a year. But eventually, it will subside, and something else will take its place. If I quit, however, it will last forever.”

Jag är supernöjd! Samtidigt är jag ledsen, rädd och allmänt omotiverad med allt annat än träning (och Gilmore Girls/Netflix, att baka och att dricka te). Jag har enorma svårigheter att komma igång med graduskrivandet, dvs. fortsätta där jag blev på våren. Sommaren jar jag ägnat åt att försöka glömma precis allt vad jag hittills fått ihop. Behöver jag ens säga att det lyckades bättre än bra..


Från bröllopet för ett par veckor sedan. Fint utsikt hade vi åtminstone!

Men tillbaka till det jag är nöjd över! Träningen! Trots att jag inte varit i toppskick den gångna veckan har jag lyckats 6 gånger att slå mina personliga rekord eller lyckats med något nytt. Varje gång får jag ännu lite mer självförtroende som jag önskar att någon vacker dag syns i allt jag gör, inte bara träning. Men det känns bra, att äntligen kunna känna en viss stolthet över sig själv på grund av något man lyckats med. Även om många andra är ännu bättre än en själv. Men just då gör det inget, och det är ett stort framsteg för mig – att kunna vara nöjd om det finns skäl till det, även om man inte är bäst av alla.


Här övar jag på kipping pullups. Och jaa, de börjar sitta bättre och bättre, fler repetitioner i sträck bara så att jag kommer upp till 20 nu till näst!

Men trots allt som är så väldigt bra just nu är jag ändå ledsen och känner mig väldigt konstig på något sätt. Kanske är det på grund att det enda jag är helt säker på är att jag vill fortsätta träna och utvecklas. Något annat vet jag inte, vad jag vill göra i mitt liv och så vidare. Vad gör man då om man inte vill göra något annat än att träna och kanske baka lite då och då…? Plääh, livets stora frågor suger just för tillfället! Men annars är allt bra som tur.

Jag väljer varje dag att fortsätta.

Advertisements

Höstlistan

Förr älskade jag olika listor, och nu när jag försöker få igång bloggandet igen så tänkte jag att denna lista kunde vara trevlig och passande så här i början av september. För att jag ännu inte kommit igång med fotograferingen får ni nu nöja er med bilder från iPhone, dåliga sådana, men text utan färg ser så blekt ut på skärmen så något vill jag ha med!

1. Hur kommer din höst se ut?

Som det nu ser ut så träning, gradu och kanske lite jobb vid uni. På fritiden vill jag laga mat och baka. Rägbrödsbakandet sätts igång genast jag tål ha ugnen igång tillräckligt länge och hinner få degen fixat så den hinner suras (ingen aning vad det heter på svenska, vet nog inte vad det heter på finska heller, haha) över natten.

Så här kan det se ut när jag bakar bröd:


2. Några nya rutiner du vill införa?

Jag hoppas att jag får sömnen i ordning igen. Det kräver åtminstone att vissa hushållsysslor börjar fungera, jag blir lite mindre råddig och får saker och ting gjort under dagen. Men kanske något som är viktigast är att hinna/komma ihåg/idas ta tid för mental träning, avslappning, mindfulness, meditation, kära barn har många namn. Det är något som hjälpt mig massor med att bli frisk, våga släppa taget av allt ätstörningsrelaterat och fått mig bli mer medveten över varför min kropp reagerar så som den gör när jag har ångest – vilket också gjort att jag har ångest mer sällan än tidigare.


3. Vad önskar du dig i höst?

Att få vara frisk! Det är viktigast! Och så förstås att jag får mycket gjort med gradun. Träningsmässigt vill jag gärna få en muscle up, göra PR speciellt i snatch, clean&jerk, pullup (både utan och med tilläggsvikt) och knäböj, men varför inte i allt vad jag tränar 😉 Och rodd förstås, jag vill bli bättre i det för det är något så hemskt att det måste bli bättre snart, jag vill inte lida så mycket varje gång jag måste ro!


4. Bästa höstmusiken?

Måste säga Marconi Union -Weightless! Den hjälper mig att lugna ner mig om jag har svårt att somna eller släppa av tankarna på kvällen!

5. Har du köpt något nytt i klädväg inför hösten?

Njae, inte vad jag kan minnas. Men jag skaffade just nya tyngdlyftningsskor! Halleluja, både kroppen och själen gråter av lycka!


6. Tänker du köpa något nytt inom inredning i höst?

Inredning? Vem har tid eller pengar för sånt? 😉 Nähä, hellre lägger jag mina (FPA:s) pengar (de några euro som blir kvar av studiestödet efter hyran) på hälsosam mat och träning.

7. Vad dricker du i höst?

Te, te och lite mera te! Helst Clippers eller YogiTea. Men nog dricker jag nästan allt te som smakar gott.

8. Vad vill du äta i höst?

Vanlig hälsosam mat och hembakade mer eller mindre nyttiga bakelser med måtta. Bär i mängder åtminstone!


9. Har du inplanerat något kul i höst?

Träning!!! Behöver jag ens säga något mer om detta? 😀

10. Vilka serier ska du kolla på i höst?

Tack vare Netflix: Gilmore Girls, HIMYM, Friends och Buffy. Sportmagasinet på TV.

11. Vilka projekt/idéer ska förverkligas eller göras klara?

Gradu, storstädning och träningsrelaterade saker.

12. Favoritstället?

Det här utan tvekan:


13. Vad ska du läsa i höst?

Blir väl något gradurelaterat. Men hellre Muminböcker och Paulo Coelho!

14. Finns det något negativt med hösten?

Kvällarna börjar vara väldigt mörka redan nu. Men mörkret på morgonen älskar jag!

15. Hur vill du minnas hösten 2016?

Av glädje, träning, vänner (på träningar, haha), och magisterexamen (som avlagts på 3,5 år)!


(Gammal bild, tagen någonstans mellan Island och Finland för lite på ett år sedan)

Glad höst!

Kiss me hard before you go

Vi har nu fått njuta av sensommarens sista varma dagar. Jag har hunnit vara på ett dygns besök hemhemma, plocka bär, koka äppelmos och bärsylt av röda och gröna krusbär, baka pumpafrösemlor och glutenfria zucchini-brownies, träna, jobba och på köpet har jag fått njuta av att inte behöva köra själv och ensam utan endast få sitta på baksätet i en superfin Jaguar med en någorlunda framgångsrik författare som gav mig så mycket inspiration att jag ännu två dagar efteråt är helt säker på att allt kommer att ordnas trots att jag inte har en blekaste aning hur det kommer att ske! En sådan känsla har jag saknat länge. Klart tog det emot idag att först hamna cykla till uni (lämnade tillbaka mammas bil som jag hade haft hela sommaren), sedan jobba och inse att även om jag kunde trivas ens någorlunda med det jag just nu håller på med måste jag ändå skriva gradun klar (jag har ingen aning vad jag håller på med för att vara ärlig) innan jag ens är färdig med studierna, och till slut ännu cykla hem. Jag har undvikt att cykla den vägen hela sommaren men trots det kändes det enormt jobbigt att peda längs den så välbekanta vägen som har blivit världens tråkigaste under de två år som vi bott här. Men som sagt, jag kände mig ändå bättre än på länge tack vare ett så häftigt veckoslut som jag hade.

IMG_2884

Träningen går hyfsat bra just nu. Jag höll en extra ledig dag i lördags då jag var så upptagen i föräldrarnas trädgård och åkte tillbaka hit samma dag, och det gjorde susen. Nästa lördag har jag test och före det blir det tre lite lättare pass än dagens horrortortyr plus en vilodag. Jag njuter för fullt av att kunna träna igen. Men jag njuter också av att få koka egen sylt eller baka, jag har blivit en riktig mommo med min bakmani, hihi!

IMG_2891

Det känns vemodigt då sommaren på riktigt börjar luta mot höst och allt förändras än en gång. Delvis tycker jag om förändringar men den ständiga osäkerheten över framtiden försöker hela tiden smyga in i tankarna och få mig att avsky allt som betyder att något kommer att ändras. Jag känner mig rastlös och orolig utan någon vettig orsak. Med det försöker jag jobba med just nu, alltså att kunna leva en dag i taget och inte ta stress över saker jag inte kan påverka. De är ju inte sådana känslor man vill leva med sig resten av livet heller och att stressa över saker man inte kan något åt är ju bara en energikrävande tidstjuv. Onödigt med andra ord.

FullSizeRender 4

Kiss me hard before you go.

Ibland är man upp ibland är man ner, lev med det…

Jag har varit tyst. Vad har hänt då? Livet? Ibland känns det att man inte hinner med något vettigt. Ofta vet jag inte vad jag håller på med men då och då känns det att det är helt okej, att inte veta vad man vill och inte ha full kontroll över något över huvud taget.

Vad som helt på allvar har hänt under min frånvaro är att jag har studerat, endast en kurs och gradu återstår att skriva (“endast”, haha), hela sommaren – känns det som åtminstone – har varit fullpackad med bröllop och möhippor och så har jag också hunnit träna, plocka bär, skratta och gräla med sambon, vara på stugan, baka och allt det där normala, ni vet. I början av sommaren var jag så slut att jag tog en längre paus av allt och gjorde typ ingenting (förutom tränade, bara för att jag mådde bra av det, inte pga. andra orsaker!) men nu försöker jag få igång skrivandet igen. Med skrivandet menar jag studierna, men varför inte bloggen också. Egentligen har jag saknat att skriva och x3m saknar jag fortfarande! (Tack nu igen YLE eller vems beslut det nu var att lägga ner communityn!) Men som sagt, kanske aktiveras jag här. I så fall blir det nog en hel del om träning. Och graduangst är garanterat! Men antagligen blir det även djupare funderingar kring livet och allt, ni vet ju min stil, kan inte hållas tyst när jag funderar på saker och ting. Och för er skull som nu råkar läsa mina inlägg hoppas jag att få ihop nytt fotomaterial, fotad med en riktig kamera, inte med iPhone, även om den många gånger är helt duglig med tanke på bildkvaliteten.

Näyttökuva 2016-08-11 kello 20.29.22

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Upponer, precis som jag! 🙂 Vi får se när jag kommer tillbaka, men hej så länge!

Tillräcklig

Det är väldigt länge sen jag skrivit något. Egentligen vet jag inte nu heller vad jag skulle säga. Jag mår väldigt dåligt, men ibland glömmer jag bort det. Jag tog ut min kandidatexamen (på två år och tre veckor) och håller nu på med min gradu (eller seminarieuppsats till att börjas med om man vill vara petig). Och jag har ingen aning vad jag håller på med egentligen. Allt känns så onödigt, osäkert och tomt. Höstens praktik i normalskolan är nästan över och jag borde typ vara glad och fira och så men det enda jag kan tänka på är mat, kalorier, vikt, träning…

När får man säga att det inte längre går? Att man inte längre orkar med något över huvud taget. För det är ju inte okej att säga så. Ingen tar en på allvar då man klarar sig så här bra och har muskler och ser ganska vältränad ut. Jag förstår att vi alla har våra egna problem men det tycks vara så att om det inte syns så bra utåt (vilket det inte i mitt fall gör eftersom jag brukar ha kläder på mig på uni och i skolan..) så får man inte vara trött. Även om det finns bättre än bra orsak till det.

Jag saknar Island. Där hade jag så mycket jag ville uppleva och göra att jag inte hade tid att fundera på det här varje sekund jag var vaken. Dessutom kände jag mig motiverad att försöka kämpa men nu när allt känns så onödigt så varför ska jag ens försöka.. Fast det koller jag nog ändå att göra, duktig som jag är. En duktig och trött studerande. Undrar vad som händer när jag blir magister, hur länge kommer jag att fortsätta med det här? Blir jag någonsin frisk? Hittar jag livalusten någonstans och vad om jag inte gör det? Oberoende vad som händer så måste jag presentera min forskningsplan snart och jag vet som sagt inte vad jag håller på med. Men hej, så är mitt liv också för tillfället så jag borde väl klara av det lika bra som tidigare.

Nu tänker jag gråta lite och efter det sova så länge som det bara går.

Strofens funderingar del tvåhundratusenfemhundrafyra

Jag funderade länge om jag vill skriva om det här, men jag kan ju radera inlägget ifall jag ångrar mig, så here we go…

Först och främst, jag saknar Island så att det gör ont. Aldrig förut har jag trivts utomlands så bra som jag gjorde nu trots allt festande och oro som jag var tvungen att tåla ca 3-4 nätter (från 22 till 5 eller lite senare) per vecka. Och jag hatar att vara tvungen att höra fulla människor skrika och härja, jag är rädd för sådant och jag kan inte sova med öronproppar heller så det berättar väl ganska väl hur mycket jag annars gillade landet och staden.

❤️ Reykjavík❤️  
Efter Island har jag inte varit mig själv. Inte mådde jag precis bra i maj och inte heller på Island, men slutet av juli har varit eländig och jobbig. Ångest och ätstörningstankar tvinnar i huvudet och det känns omöjligt att hitta på något som kunde ta deras plats så jag kunde koncentrera mig på något vettigare. Visst har jag en kurs som jag borde skriva tre essäer till men jag har ingen motivation till ämnet och känner mig också sådär allmänt dålig på precis allt jag gör – verkligen det som peppar upp mig med att avlägga min sista kurs i grammatik och semantik (NOT)! Jag vill bara inte längre. 

Den enda kursen som intresserar mig är en kurs vid Helsingfors uni som jag kommer att avlägga som distansstudier. Ja, jag blev antagen men har inte möjlighet att byta uni vid det här skedet, utan måste bli färdig på tre år vilket suger. Studiestödet tar nämligen slut om ett år, man ska alltså inte ha YH examen OCH magisterexamen för det är dåligt att studera även om man inte kunde jobba med det som man först har studerat. Suck säger jag!

Men ja, jag är deppig, ängslig och mår dåligt på alla olika sätt. Jag tål knappt krama min sambo och jag har ändå sovit bredvid honom nu i två veckor efter att jag kom tillbaka till Finland så situationen måste kännas stressig även för honom. Just nu orkar jag bara inte bry mig om något annat än att klara av en till dag och en till natt och upprepa samma sak igen följande morgon och kväll. Jag längtar efter att kunna känna frihet igen men nu sitter jag bara inlåst i ett mörkt rum och kan inte hitta vägen ut. Ju mer jag försöker desto värre blir det, känns det som.

Så här känns det varje dag och natt. Dimma, mörker, oro och en lång väg som inte tycks leda någonstans. 
Jag gick ner 8kg på en månad. Jag gick upp nästan 4kg på en vecka. Jag är sur på mig själv även om jag ligger på gränsen till undervikt. Nu vill jag gå ner de 4kg och lite till, typ 5kg. Minst. Jag springer halvmaraton som morgonlänk. Jag hetsäter, bantar, får ångest av att ens lukta på maten men när jag börjar äta kan jag inte sluta. Jag väger mig varje morgon 3-4 gånger och jag får panik om jag inte går ner. Största delen av tiden hatar jag mig själv. Ibland är jag så rädd för allt att jag vill bara sitta i ett hörn och gråta och försvinna. Oftast måste jag fejka att allt är bra bara för att slippa förklara något som inte går att förklara. Den här sjukdomen är en eländig jävel som håller på att äta upp mig inifrån och förstöra precis allt som förut har varit viktigt för mig. Just nu bryr jag mig endast om typ kg, kcal och km. Kilo kilo kilo, mat, springa äta springa springa springa, försvinna… Usch vad jag är trött på mig själv och det här och typ allt.

Update 4 (?)

Det finns så mycket att säga, så mycket att visa, men så lite tid. Månaden här börjar närma sin slut. Slutprovet närmar sig, den muntliga har vi redan på onsdag! Och ändå känns det att man varken har hunnit lära sig tillräckligt eller se tillräckligt.

Jag kommer definitivt åka hit på nytt med kærastinn minn, som de säger här, men det blir ju inte detsamma. Att bo på ett hotell kommer inte ens nära till att bo i stadens mest populära del (101) med fyra andra nordbor med fyra olika nationaliteter. Det enda jag inte kommer att sakna härifrån är nattlivet och oljudet som stör mig 3-4 nätter per vecka ända från 23 till ca 5 på morgonen. Men det har varit värt det att få bo här med just dessa typer!

Bilder berättar mer än tusen ord så varsågoda, här får ni se något. (Geysir, Gullfoss, namiland, graffitti, Eyafjallajökull, Seljandafoss – om jag minns rätt, och till sist en bild som påminner mig om sagoböcker)