Kiss me hard before you go

Vi har nu fått njuta av sensommarens sista varma dagar. Jag har hunnit vara på ett dygns besök hemhemma, plocka bär, koka äppelmos och bärsylt av röda och gröna krusbär, baka pumpafrösemlor och glutenfria zucchini-brownies, träna, jobba och på köpet har jag fått njuta av att inte behöva köra själv och ensam utan endast få sitta på baksätet i en superfin Jaguar med en någorlunda framgångsrik författare som gav mig så mycket inspiration att jag ännu två dagar efteråt är helt säker på att allt kommer att ordnas trots att jag inte har en blekaste aning hur det kommer att ske! En sådan känsla har jag saknat länge. Klart tog det emot idag att först hamna cykla till uni (lämnade tillbaka mammas bil som jag hade haft hela sommaren), sedan jobba och inse att även om jag kunde trivas ens någorlunda med det jag just nu håller på med måste jag ändå skriva gradun klar (jag har ingen aning vad jag håller på med för att vara ärlig) innan jag ens är färdig med studierna, och till slut ännu cykla hem. Jag har undvikt att cykla den vägen hela sommaren men trots det kändes det enormt jobbigt att peda längs den så välbekanta vägen som har blivit världens tråkigaste under de två år som vi bott här. Men som sagt, jag kände mig ändå bättre än på länge tack vare ett så häftigt veckoslut som jag hade.

Träningen går hyfsat bra just nu. Jag höll en extra ledig dag i lördags då jag var så upptagen i föräldrarnas trädgård och åkte tillbaka hit samma dag, och det gjorde susen. Nästa lördag har jag test och före det blir det tre lite lättare pass än dagens horrortortyr plus en vilodag. Jag njuter för fullt av att kunna träna igen. Men jag njuter också av att få koka egen sylt eller baka, jag har blivit en riktig mommo med min bakmani, hihi!

Det känns vemodigt då sommaren på riktigt börjar luta mot höst och allt förändras än en gång. Delvis tycker jag om förändringar men den ständiga osäkerheten över framtiden försöker hela tiden smyga in i tankarna och få mig att avsky allt som betyder att något kommer att ändras. Jag känner mig rastlös och orolig utan någon vettig orsak. Med det försöker jag jobba med just nu, alltså att kunna leva en dag i taget och inte ta stress över saker jag inte kan påverka. De är ju inte sådana känslor man vill leva med sig resten av livet heller och att stressa över saker man inte kan något åt är ju bara en energikrävande tidstjuv. Onödigt med andra ord.

Kiss me hard before you go.